odd socks on my toes: i got good times, man

Efter Marlborough var det dags att lämna sydön (snyft) och åka till Picton för att ta färjan över till Wellington. Efter en månad på Nya Zeeland och hus med max 2 våningar var det en ovanlig känsla att se en stad som verkligen kan kallas för stad! Det första vi möttes av i Wellington var höga skyskrapor som blänkte i metall och allt såg så nytt och stads-likt ut att vi inte var riktigt säkra på att vi var i Nya Zeeland längre. Då bör också nämnas att Wellington inte alls är en särskilt stor stad, knappt hälften av Sthlms storlek, men en mycket trevlig stad förutom vädret. Det regnar hela tiden. Såklart var det inget undantag när vi var där, så vi spenderade hela första dagen, och hela nästa kväll när vi insåg att de hade fritt internet, på Nya Zeelands nationalmuseum "Ta Papa". Förutom det åkte vi en gammaldags spårvagn upp för en kulle för att se på utsikten (moln, moln och moln åt alla håll) och gick ner i regnet genom den botaniska trädgården vilket faktiskt var väldigt mysigt. Vi såg också biografen där Sagan om Ringen-filmerna hade premiär, och gick längs gatan där röda mattan låg utrullad.

Efter Wellington åkte vi till en gård i en liten håla som heter Stratford. Enda anledningen att vi ville till Stratford var för att se vulkanen Mt Taranaki, ett ensamt berg som ligger på en udde på Nordön. Såklart var det molnigt varje dag, men vi lyckades trots det få en skymt av berget när det klarnade upp några minuter en av dagarna. Familjen vi bodde hos var en nästan helt självförsörjande familj, som jagade med egentillverkad pil och pilbåge, och tidigare hade försörjt sig på att åka runt och göra cirkusuppträdanden. De hade tre söta små barn, men efter två dagar av att få sova på madrasser på golvet, konstant råttlamkötts-lukt och mat som smakade ungefär likadant åkte vi därifrån tillsammans med en österrikisk tjej vi träffade på gården.

Därefter åkte vi vidare till Rotorua, med ett stopp i New Plymouth på vägen där vi besökte ett museum, gick en beachwalk och drack feijo-smothie (feijo är en frukt som är väldigt vanlig här på Nya Zeeland och smakar ungefär som smultron, dvs jättegott!). Rotorua var en ganska trevlig stad, förutom att det överallt luktade ruttet ägg från svavelgaserna som steg upp från de varma källorna. Men det var rätt häftigt att se stora hål i marken med kokande lera, och små sjöar som rykte för att vattnet var så hett. De hade också geisrar för de som ville betala dyra pengar för att se, vilket vi såklart inte gjorde.